Trotts att jag hela tiden fortsätter försöka måste jag väl någon gång inse att jag faktiskt inte är ett alternativ för en del människor. Jag är typ den där människan man bjuder med varje gång det är något som händer och man behöver vara fler än bara dom närmaste vännerna men som man sen inte har någon kontakt med förrän det är dags för nästa grej. Vet inte om jag ska tycka att det är helt okej med tanke på att jag faktiskt behöver lite distans ibland. Eller om jag ska inse att jag faktiskt inte är en av dom där nära och kära vännerna som jag har trott att jag faktiskt har vart.

Har även börjar fundera på om det kanske är dags att bli vuxen med tanke på att jag faktiskt fyller 20år. Men samtidigt så är väl inte 20år så himla mycket och då måste man väl fortfarande kunna träffa och umgås med vänner? Det är ju inte precis som att jag har barn och familj. Jag kanske helt enkelt måste göra något vettigt och träffa vänner som faktiskt vill och tycker om att umgås med mig. För att sitta hemma en lördagskväll och kolla på melodifestivalen med mamma och pappa känns inte riktigt som ett så roligt alternativ längre...

Okej, för att sammanfatta detta inlägg lite (vet att jag har lätt att spåra ur) så har jag väl insett att jag är en otroligt ensam människa. Kommer i framtiden bo ute i skogen med 20 draghundar och ränna runt i skogen med en termos te i väskan (ja te är väl en självklarhet när man ska ut i skogen?).